Jag lever mitt alldagliga liv stadigt både på svenska och finska. Hemma, på jobbet, med släkt och vänner löper båda språken helt paralellt. Likaså I min barndom. Min mormor och moster var finskspråkiga och alla I vårt lilla samhälle valde använda det språket som stod närmast. Endera förstod vi eller och missförstod vi varandra på båda inhemska. En levande tvåspråkighet alltså.
Som barn gick jag I söndagsskola och fick min religionsundervisning på svenska. Som vuxen fann jag en levande tro på finska. Den religösa och teologiska vokabulären är nog mera familjär på finska men känslomässigt väcker de svenska orden mer. Som till exempel orden barmhärtig och ödmjuk. De är så vackra och beskrivande, vaggar mej I sin famn, tar mej nära.
Men om jag gått vilse eller sprudlar av tacksamhet, så kan jag vara säker att Gud hör mej både på svenska och finska.
Gun Helminen
layoutansvarig på Kotimaa
Ödmjukheten, det är ju så vackert ord, så rund och varm, värd att blocka upp och hålla sig.
I dag får vi tacka vår Gud för våra svenskpråkiga kristna vänner och för de kulturvärden vi äger tillsammans med vårt gamla moderlandet Sverige.
Hur skulle man översätta till svenskan ”Kylle se cwle Rotsin gelen, ioca ymmerte caickein mielen”?
Så bra att läsa en gång nånting på svenska också här! Tack skall du ha!
Har du funnit en levande tro också på svenska, eller endast på finska? Den levande tron har inga språkgränser. Alla som tar emot Jesus blir hans barn. Som kristna är vi adopterade in i samma Guds familj, oavsett språket.
Jag har lärt mig att tala litet svenska bara i skolan för många många år sedan.
När jag hade skilsmässan tog min hustru våra barn med sig till Sverige och där min dotter gifte sig två gånger och har fått tree härliga barn. Men för min stor sorg hon lärde dom inte alls finska ock jag har inte kunnat diskutera med dom än mycket lätt.
Har försökt hålla min svenska upp att läsa svenska teologiska och vetenskapliga böcker. Jag tycker specielt om Viktor Rydberg.
Och Pehr Wallendorfs texter om essener har också läst.