Julen är ganska märklig. Det är typiskt att just då skall allt hända på en gång. Det är kanske inte så underligt, eftersom det hände dem som var huvudpersonerna vid den första julen. Förutom att Maria snart skulle föda, så måste hon resa från Nasaret i Galileen till Betlehem i Judeen för att antecknas i skattelängden, tillsammans med sin man Josef. Det här måste ske i Betlehem i Judeen eftersom Josef hörde till Davids släkt. Davids släkt hade djupa rötter i Betlehem. Släkten hade funntis där åtminstone i tusen år.
Det står att Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Så är det när julen närmar sig. Vi stannar upp, liksom hela vårt land och största delen av världen, för att dela julens fest med våra familjer och släktingar. Det finns säkert också de som vill fira julen ensam, men också de som firar julen ofrivilligt ensam. De här alternativen är säkert vanligare, eftersom det bor endast en människa i största delen av vårt lands hushåll.
Den unga familjen kommer till Betlehem och söker rum för natten. Vägen har varit lång, fyra fem dagsresor sammanlagt på ungefär 100 km. Många andra är också på resa. Davids släkt har vuxit sig stor på över tusen år. Det är svårt att hitta något rum. Den unga familjens tålamod sätt på prov. Så här kan det ha gått till:
Du släpade mig hela vägen hit till din släkt och nu säger du att du inte hittar något rum åt oss. Hur var det med dina släktingar. De har ju stora och fina hus, men när har de bjudit oss till sig?
Nå nog vet du mina släktingar. För det första så bjuder de inte för att de tar betalt. Folk får betala skjortan av sig. De sku ta betalt av sin gamla mamma. Och så känner man att man är bara i vägen. Men jag kommer ihåg min pappas granne. Han är en vänlig själ. Han bor här mitt i stan. Jag kan fråga honom.
Kallar du det här mitt i stan?Mitt i ett stall sku jag säga. Förresten var resan så ansträngande att sitta på den där gamla åsnan, att jag börjar känna av att stunden är nära att föda. Värkarna är så jämna och så plågsamma. Här finns ju bara en krubba att sätta barnet i och ingen hjälp finns här. Men gå till den andra sidan där husfolket bor och fråga värdinnan om hjälp. Hon har ju fött flere barn.
Josef går och muttrar för sig själv: Hon är tjugo år yngre men hon låter som om hon sku vara tjugo år äldre än jag.
Så kunde det ha hänt. Men nu tillbaka till verkligheten; Och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. Nu var de tre. Och den unga familjens vardag började. Josef och Maria blev föräldrar. De har inte varit det förut. Det är nytt och barnet är nytt. Maria och Josef är ganska nya för varandra. Alla måste lära känna varandra. Det är den svåra biten.
Josef och Maria hade inte så svårt jobb. Pojken var lydig och föräldrarna förundrade sig över hur lätt han förstod dem. Men en dag skulle Maria fullt förstå. Josef var långt över medelåldern och levde inte länge efter att pojken fyllt tolv år, men också han visste något.
Vi firar jul för att vi ska veta det som Maria senare fick veta och som Josef anade: att Gud är nära, när han Jesus samtalar med oss i ögonhöjd och säger jag finns, jag är här, och jag är med dig, alltid.