9. sunnuntai helluntaista, Matt. 7:13-14, Martin Fagerudd

Jesus behandlar det mycket välbekanta temat om de två vägarna i bergspredikan. Temat var kännt redan bland greker och judar i den antika världen.
De två vägarna som Jesus talar om är ganska entydiga, därför att den ena leder till fördärvet och den andra leder till livet. De två vägarna är varandras motsatser som innebär att vi inte kan förhålla oss varken passivt eller likgiltigt till dem. Men är vi likgiltiga och passiva är också det ett val, som utesluter oss från vägen som leder till livet. Det kräver vaksamhet av oss och det tvingar oss att ständigt och medvetet välja.
Det viktiga i livet är just det att vi alltid måste välja i olika situationer. När vi väljer tänker vi ofta att vi vet konsekvenserna av våra val. Men ibland är vi tvungna att göra det i blindo. I vilket fall som helst är det farligt att leva utan att tänka efter att våra val alltid har följder.
Det är kanske inte av en händelse grundordet för ordet irrlära, alltså en lära som inte kan ha sin grund i Bibeln, har sitt ursprung i grekiska ordet som betyder att välja. Det är inte heller av en händelse att Bibeln, när den vill förklara varför värden ser ut som den ser ut, varför synden, lidandet och döden finns, att det kom just genom en valsituation.
Vi hittar alla valsituationers moder i den GT:liga berättelsen om syndafallet i 1 Mos 3. Gud hade planterat två träd i paradiset i Edens lustgård, som människan inte får äta av. Det ena är livets träd som människan inte ens förstår att vilja ha va. Det andra är kunskapens träd på gott och ont, som människan frestas att vilja ha, eftersom hon genom det lovas öppna ögon och vishet, och en tillvaro som gudar med kunskap om gott och ont. Allt stämmer vad som sägs om följderna av att man äter av trädet.
Människan vill att hennes ögon skulle öppnas, hon vill förstå och hon ville kunna skilja mellan gott och ont, vilket också är följden av detta allra första val. Med det så förändras egentligen människans hela verklighet. Härefter måste människan alltid välja, i varje livsituation. Man kunde säga, att istället för att följa ville människan välja.
Det första som sker är att människans ögon öppnas, vilket innebär att hon såg att hon var naken. Det här förstår jag så att människan blir medveten om sig själv. Den andra följden är att hennes relation till Gud förändras. Hon gömmer sig för Gud som ropar ”Var är du?” Gud blir främmande och avlägsen och sådan är han ännu för många människor.
Berättelsen beskriver hur vår verklighet blir till med alla dess villkor, av vilka de minsta säkert inte är rädslan för döden och främlingsskap för Gud. Berättelsen om syndafallet vill förklara varför vår verklighet ser ut just så här som den ser ut. Den mest avgörande följden av det som berättelsen förklarar är att, eftersom människan inte ville följa (Guds bud) måste människan nu fortsätta att välja.
När Jesus talar om de två vägarna handlar främst om att välja mellan två portar som leder till var sin väg. Den vida porten leder till den breda vägen som leder till fördärvet. Den trånga porten leder till den smala vägen som leder till livet. Jesus säger ytterligare om den smala vägen att det är få som finner den, vilket kan försvåra valet mellan vägarna, eftersom den vida porten behöver man inte ens söka. Man kan hamna automatiskt på den, utan att välja. Men vi vet att Jesus lovar Sök, så skall ni finna. Vi måste alltså välja att söka. Man måste alltså sätta sig i blöt och verkligen vilja det, med hela sin själ, hela sin kraft och hela sitt förnuft till att sträva efter detta syfte. Det frågas samma också när man ger sitt äktenskapslöfte. Det frågas Vill du?
Av det hur Jesus presenterar de två vägarna kan man förstå att det inte handlar så mycket om att välja mellan de två vägarna, som att vilja söka den rätta vägen, eftersom den är svår att finna. Men också det är ett val och ett mycket medvetet val. Det är också ett etiskt val, att kunna skilja det goda från det onda och det rätta från det orätta. Det är det ena av de två centrala teman, som Jesus tar upp i bergspredikan, som sammanfattas i den gyllene regeln.
Visst är det så att varje valsituation försätter oss ofta i en liten kris, när vi tänker på följderna av våra val: Vart leder det mig? Leder det till det jag önskar eller för det med sig något oväntat och oförutsätt och tvingar mig att välja mellan två onda ting?
Ordet kris är också ett intressant ord. Det är ett låneord från grekiskan och har många olika betydelser. Det har främst betydelesen dom i NT, men betyder också att bedöma och att avgöra. Ordet kris och dess betydelser ger egentligen ett färdigt handlingsschema. När man är i kris, är det bra att bedöma rätt sin situation, för att man skall kunna avgöra rätt, så att man kan lämna krisen bakom sig. Visserligen är det inte så lätt, men kriser behöver inte vara farliga. De kan faktiskt också ha positiva effekter. De hjälper människan att växa och mogna.
Eftersom vi är tvungna att välja mellan gott och ont, mellan rätt och fel, förstår vi också att söka livet. Man kan säga att minnet av Eden och livets träd lever kvar. Men att söka livet kan få många olika uttryck och former. Ibland räcker det för människan att göra sig ett namn, och hon tycker att det är livet. Det igen kan leda till att människan blir förbländad av sin förträfflighet, så att hon inte finner det vara värt att söka något sedan mera. Ibland kan hon också bli så förblindad av sitt elände, att hon tror att inget mer finns att sökas. Det igen bara understryker hennes uppfattning om Gud som inte bara avlägsen, främmande och overklig, utan också död.
Jesus talar i bergspredikan från början till slut om himmelriket och de två vägarna som handlar om vägen till dit. Jesus menar att människan kan inte finna livet om hon inte söker himmelriket. Också hela vår tillvaro och verklighet säger att vi inte kan följa Gud om vi inte först vill välja. Verkligheten har från skapelsens morgon ändrats dramatiskt. Hur kan vi komma Gud närmare?
Jag brukar i mitt eget tvivels stund tänka: När Jesus kände sig som längst borta från och som mest övergiven av Gud? Det var då när han hängde på korset och förnedrades av människorna. Är det inte märkligt hur hela verkligheten blir liksom komprimerad just i sådana ögonblick av största ångest och yttersta lidande? Det är just i sådana ögonblick som verkligheten kommer väldigt nära inpå, när man verkligen känner att man lever, men också då när det kan kännas som mest overkligt. Det är just då när vi erfar den söndriga världen, som inget annat ropar än efter att få bli helt igen.
Gud är alltid nära, men han kan kännas närmast just då. Det är bra att få känna hans närvaro och just då är det bra att vända sig till honom. Men visst låter han sig också alltid finnas när man söker honom. Att finna honom går igen allra bäst när man ser på Jesus, som kortfattat berättar om hela denna verklighet genom sitt lidande och död och som i sin uppståndelse från de döda öppnar himmelriket och hela livet för oss.