Jesus fortsatte sin vandring, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: ”Följ mig!” Och Matteus steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus kom många tullindrivare och syndare dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar. Fariseerna som såg det sade till lärjungarna: ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” Han hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
Predikan börjar med: J. S. Bach: Liebster Jesu, wir sind hier BWV 731
Psalm 175: 1. Käre Jesus, vi är här för att livets ord få höra. Öppna själv, o Herre kär, nu vårt hjärta och vårt öra. Hjälp oss att i håg och sinne sluta dig och himlen inne.
För en tid sedan märkte jag att min cykelnyckel hade försvunnit. Till all lycka var inte cykeln låst, men det var ändå irriterande. Det är svårt att använda cykeln i stadsmiljö om man inte kan låsa den.
Vad gjorde jag? Kollade först skålen där vi brukar förvara nycklar, och letade sedan igenom alla tänkbara byxfickor, men utan framgång. Metodiskt försökte jag utesluta den ena möjligheten efter den andra, men nyckeln förblev borta. När jag redan nästan gett upp gick jag tillbaka till skålen där den brukar ligga, tämde den ännu noggrannare än sist – och där låg nyckeln! Vilken lättnad – men samtidigt kände jag mig ganska snopen; hur hade jag kunnat missa den?
Jesus berättar i en av sina mest kända liknelser om en herde som tappar bort ett av sina hundra får. Herden beter sig inte förnuftigt, utan lämnar 99 i en fålla, och ger sig ut i ödemarken för att leta efter det bortsprungna. När han hittar det, bär han det i glädje tillbaka till de andra.
I en parallellberättelse är det en kvinna som tappat ett smycke, troligt ett värdefullt mynt som ingått i hennes hemgift. Hon letar och sopar i hemmet och till slut hittar hon till sin glädje och lättnad myntet. Då, berättar Jesus, ställer hon till fest och bjuder in alla sina väninnor.
Så stor är glädjen hos Gud över varje människa som vill vända om och komma hem till Gud.
Vi är här på grund av samma glädje. Varje högmässa är en tacksamhetsfest, där vi, likt orden i psalmen vi nyss hörde spelas, kommer samman för att höra livets ord. Guds ord är ett levande och skapande ord, som vill förvandla vår oro till förtröstan, vår rädsla till trygghet, och vår ensamhet till gemenskap.
Men i dag i samband med orgelfestivalen påminns vi om att Gud inte bara talar till oss med sitt ord. I psalmen uttrycks också öppenhet för allt det vi kan uppleva med våra sinnen: ”Öppna själv, o Herre kär, nu vårt hjärta och vårt öra. Hjälp oss att i håg och sinne sluta dig och himlen inne.”
Gud är stor och mäktig, men Gud kommer till oss i det lilla och vardagliga. Gud kommer till oss som ett litet barn i Jesus, och som en bror och syster i varje medmänniska vi möter. Gud kommer här idag till oss i musiken vi lyssnar till och i kyrkorummets arkitektur och symbolik. Gud som är oändligt stor blir så liten att vi i nattvardens bröd och vin kan ”sluta honom och himlen inne”.
J. S. Bach: Ich ruf’ zu dir, Herr Jesu Christ BWV 639
Psalm 348: 1 Till dig jag ropar, Herre Krist, jag ber att du skall höra. Ge mig den rätta tron som visst var mänska trygg kan göra. Jag sätter all min lit till dig, som kan min själ benåda. Låt i all vånda din Ande styrka mig och till det bästa råda.
Matteus, som i dagens evangelietext sitter vid stadsporten, är ett bortsprunget får och ett borttappat värdefullt mynt. Han har använt sina gåvor till att jobba för de romerska makthavarna. Han har, bildligt talat, sålt sin själ till de marknadskrafter som rådde i Jesu samtid, för att bli rik snabbt och smärtfritt, utan hänsyn till vad som är rätt.
Fariséerna och de skriftlärda förstår inte vad Jesus gör framför deras ögon. Hans generösa och inbjudande bordsgemenskap är i deras ögon hädisk och naiv.
I psalmen vi nyss hörde spelas beskrivs den tro som kan rädda oss med orden: ”Ge mig den rätta tron som visst var mänska trygg kan göra. Jag sätter all min lit till dig, som kan min själ benåda.” Den tro som här beskrivs är inte en kunskap om gudomliga ting. Det är inte heller en kunskap om vad som är rätt och fel i varje enskild situation. Snarare är det en tro som uttrycker den största förtröstan man kan tänka sig: genom att sätta all vår lit, allt vårt hopp till Gud, öppnar vi oss för Guds frälsande och upprättande kraft.
Målet är inte bara en individualistisk räddning en gång vid dödens gräns. Upplevelsen av att vi kan lita på Gud vill inte stänga oss ute från våra medmänniskor i en världsfrånvänd sluten krets. Nej, när Guds förlåtelse och nåd drabbar oss, då befrias vi till trotsig och glad medmänsklighet. Gud vill fylla oss med sin Ande och kraft, och leda oss i våra vardagliga livsval. Som det heter i psalmversen: ”Låt i all vånda din Ande styrka mig och till det bästa råda.”
Gud vill spela på oss, som en skicklig organist spelar på sin orgel. Gud vill få sin kyrka och sina församlingar att ljuda i harmoni och samklang. Gud vill att hans lov skall ljuda i naturen, i kyrkan, i våra hem och på våra arbetsplatser: ljuda som livets egen ton, uppfordrande, gäckande, sporrande.
Vi får också se oss som musiker, som spelar vidare på de noter som Jesus lämnat efter sig. Vacker musik är inte vacker så länge den bara finns nedtecknad på notblad. Den behöver spelas och avnjutas av andra. Så är det också med de förebilder som Jesus lämnat efter sig i våra evangelier. De är inte levande så länge de bara står skrivna på Bibelns blad. De behöver spelas, uppföras, likt noterna på partituret.
I dagens text berättas om hur Jesus oväntat kallar den girige Matteus och om hur Jesus oväntat sitter till bords med tvivelaktigt folk, han vill uppmuntra oss att spela vidare på denna frihetens och nådens melodi. Jag tror att Jesus vill uppmuntra oss att skapa våra egna variationer av detta befriande och upprättande tema i de människomöten som vi får uppleva i vårt eget liv. Då får vi en förebild av den himmelska glädjen, dit Gud kallar alla dem som längtar efter hjälp och tröst; alla oss som inser vår brist och vårt behov av räddning: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” Därför kan vi med glädje lyssna till koralen…
J. S. Bach: Jesus är min fröjd och glädje Slutkoralen i kantaten Jesus, bleibet meine Freude BWV 147