2. sunnuntai pääsiäisestä, Joh. 10:1-10, Björn Vikström

Björn Vikström
Sulvan seurakunta

Jesus sade: ”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.

Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”

Det är en stor skillnad på ett stängsel och en port. Båda behövs visserligen; och båda förutsätter egentligen varandra: det är ingen vits med en port om man inte har ett stängsel; och ingen vits med ett stängsel om man inte har en möjlighet att gå in och ut ur inhägnaden.

Men jag tror att Jesus gör en viktig markering då han uttryckligen jämför sig själv med grinden, och inte med stängslet.

Det finns nämligen en reell risk att religiös tro uppfattas som ett stängsel eller i värsta fall till och med som ett fängelse. Det är tyvärr många som har erfarenhet av slutna kristna gemenskaper eller av en sträng auktoritär uppfostran, som har gjort tron till något kravfyllt. Omsorgen om den rätta läran och de rätta uttrycksformerna för kristet liv kan drivas till sin spets på ett sätt som förstör den frihet och nåd som kristen tro innerst inne handlar om.

Ser vi på utvecklingen i världen i stort idag finns det oroande tendenser som går i riktning mot allt fler murar och allt färre öppna portar. Jag läste nyligen om hur Saudiarabien bygger ett högt stängsel längs gränsen mot Irak, och från mitt besök i Jerusalem har de höga murarna som skiljer åt de palestinska stadsdelarna från den övriga staden etsat sig fast i mitt minne.

Den religiösa världen hotas att allt mer polariseras. I länder där olika religiösa grupperingar i generationer har kunnat leva tillsammans drivs nu kilar in mellan granar och bybor. Befolkningen blir tvungen att välja sida också i konflikter där de helst skulle ställa sig utanför – eller så måste de fly eller emigrera. Det här är verklighet för många kristna i Mellan Östern idag – men också för kurder, för alaviter, jeshider, sunniter och shiiter, som råkar bo på områden som behärskas av andra grupperingar.

Fred är alltid svårare att bygga än krig. Det tar länge att skapa förtroende, men det går snabbt att förstöra livet och tryggheten för andra. Det finns ledare som bygger sin maktställning på att skapa hotbilder och underbygga fördomar mot representanter för andra folk och religioner. Och det finns tyvärr ofta människor som lockas att följa dessa ledare, i hopp om att få känna sig viktig och märkvärdig genom att med vapen i hand sprida skräck och förvirring.

I dag förrätas riksdagsval. Vi väljer ledare, förhoppningsvis goda sådana för vårt land. I kyrkan betonas, i Jesu efterföljd, att den som är ledare skall vara allas tjänare. Samma språkbruk förekommer också i politiken: vi präster kallas Guds ords tjänare, ”minister verbi divini”, och den regering som riksdagen utser består följaktligen av folkets tjänare = ministrar.

Också i Finland går diskussionen stundtals het om i vilken riktning samhället borde utvecklas. Skall vi bygga murar mot dem som vill komma in i vårt land – eller skall vi öppna dörrarna för dem som söker sig hit i förhoppning om arbete och trygghet?

Jesus jämför sig med porten in till fårhagen. Han är en port genom vilken hans efterföljare skall kunna gå in för att söka trygghet, och ut för att i frihet leta efter friska betesmarker och nya upplevelser.

Gud vill inte stänga in oss, utan hjälpa oss att frimodigt leva i världen. Gud bygger inte stängsel, utan öppnar grindar. Samtidigt är det viktigt att notera Jesu ord om att fåren kan gå både in och ut genom grinden: grinden Jesus finns till både för att möjliggöra Guds barns frihet, men också för att erbjuda en väg in i tryggheten hos Gud.

Jesus är inte vilken grind som helst. I andra sammanhang understryker han att han är den enda vägen till Gud: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Jag har nyligen läst en biografi om Sveriges tidigare ärkebiskop Nathan Söderblom. Han var en förgrundsgestalt inom ekumeniken och religionsdialogen under de första decennierna på 1900-talet fram till sin död 1931. På ett sätt som upprörde många präster i hans samtid såg Söderblom många likheter mellan de olika religionerna, och han hävdade att de alla i lägre eller högre grad kunde fungera som redskap för Guds uppenbarelse. Samtidigt var Söderblom väldigt tydlig med att all uppenbarelse ytterst syftade fram mot Jesus Kristus.

Det är viktigt att komma ihåg, att Gud inte begränsas av de strukturer och kyrkoordningar som vi mäniskor skapar. Gud är hela världens Gud, och därmed också de människors Gud som aldrig ens har hört ett ord om Bibeln eller Jesus. Gud verkar på många sätt som är fördolda för oss. Guds nåd och kärlek kan aldrig stängas in i våra mänskliga ordningar. Men samtidigt tror vi kristna att den bästa bilden av hurudan Gud är ges oss av Jesus Kristus, Guds son. Jesus visade hur långt Gud är beredd att gå i sin kärlek till oss människor. Det här har vi igen blivit påminda om när vi nyligen firade påsk.

Jesus jämförs inte bara med en herde och en grind, utan också med ett får som slaktas för folkets synder – något vi påminns om varje gång vi i nattvardsliturgin sjunger ”O Guds lamm, som tar bort världens synder.”

Genom sin död och uppståndelse öppnade Jesus en väg för oss till Gud. Det finns en öppen dörr mellan himmel och jord, och den dörren är Jesus själv. Jesus är den gode herden, som skyddar och leder fåren och är beredd att ge sitt liv för dem. Men han är uttryckligen en herde som inte vill stänga in, utan befria. Därför jämför han sig också med en grind.

Men hur skall vi känna igen Jesus? Hur skall vi veta vad han vill att vi skall göra? Ett kriterium på vem som går Jesu ärenden är om de vill stänga in oss, eller öppna möjligheter till ett liv i frihet. De goda auktoriteterna och lärarna är de som förkunnar nåd, och inte binder samveten eller väcker rädsla. I texten talar Jesus också om att fåren känner herdens röst. Jag tror att vi kan lära oss att bli uppmärksamma på när Jesus talar genom våra medmänniskor. Jag tror att det inte handlar om huruvida rösten berömmer eller kritiserar, för Jesus kunde minsann både kritiskt utmana och hoppfullt upprätta när det behövdes. Nej det avgörande kriteriet på den goda herdens röst är om vi genom den – både när den varnar, undervisar och tröstar – hör ett budskap om Guds kärlek, förlåtelse och barmhärtighet.