”Mästare”, sade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”
Säg mig hur du ber, och jag skall säga dig vem du är! Säg mig vad du ber om, och jag skall säga dig vem du är!
Vi har hört sådana här uttryck i många olika varianter. Säg mig vad du läser, och jag skall säga dig vem du är. Säg mig vad du äter, och jag skall säga dig vem du är.
Men här handlar det alltså om bön. Vad ber du om? Det som du ber om, om du ber, är väl det som du längtar efter allra mest: att dina barn skall ha det bra; att dina vänner som är sjuka skulle få kraft och hälsa; att du själv skulle få hjälp med det som oroar dig; att det skulle bli fred i Syrien, att krig skulle undvikas i Ukraina osv.
I våra böner klär vi vårt hopp i ord. Därför tycker jag man kan säga, att våra böner säger mer om vår tro än all världens trosbekännelser, hur viktiga de än är. Det viktiga är ju inte om Gud finns eller inte finns, det viktiga är om Gud hör våra böner, bryr sig om oss, och vill hjälpa.
Vi kan tänka på vad Jesus lämnade efter sig till sina lärjungar. En viktig del var liknelserna. I dem målade Jesus upp människans förhållande till Gud i form av konkreta berättelser som var lätta att komma ihåg. En annan viktig del var de exempel som Jesus gav dem – och därmed också oss. Exempel på hur man bemöter sina medmänniskor; exempel på osjälvisk tjänst; exempel på hur man ser och upprättar dem som är nedtyngda, förkrossade eller marginaliserade i samhället.
Men en viktig del av dessa exempel är också bönerna. Först och främst kanske vi kommer att tänka på Fader vår, den bön Jesus lärde ut då lärjungarna bad honom att lära dem hur man skall be. Bönen Fader vår uttrycker många ytterst centrala sidor av livet som kristen. Bönen säger oss också mycket om Jesus och hans tro. Redan med de första orden, där vi vänder oss till Gud som till en god far, visar Jesus för oss den familjära, förtröstansfulla attityd, med vilken vi får räkna med att Gud hör oss och bryr sig om hur vi har det.
Betydelsen som bönen Fader vår har i vår kristna tro visas bl.a. av att Luther ägnade mycket utrymme i sina katekeser till att förklara bönen mening för mening. Det här märks ännu i dagens konfirmandundervisning, där de unga dels uppmanas att lära sig bönen utantill, dels också får den förklarad för sig.
En annan viktig bön i evangelierna är Jesu bön om enhet i lärjungaskaran. ”Jag ber om att de alla skall vara ett.” Den bönen är samtidigt ett uppdrag till oss kristna, ett uppdrag att verka för förståelse, samhörighet och inbördes respekt i våra församlingar och kyrkor.
Ytterligare en tredje viktig bön i Jesu liv äger rum på natten i Getsemane. Där kommer Jesus oss väldigt nära i sin utsatthet och i sin djupa rädsla, även om han också där, precis som i Fader vår, försöker be ”ske din vilja”. Ångesten och rädslan för att vara övergiven av Gud är inget främmande för Jesus, hur konstigt det än låter. Det får vi ett ännu starkare exempel på när Jesus på korset ber ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Också den bönen övergår i förtröstan, men det är ingen lättköpt trygghet. När Jesus till slut utbrister ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande” då visar han oss tron i dess mest avskalade kärna. Bortom alla ord, bortom alla frågor och alla otillfredsställande svar, återstår bara den nakna överlåtelsen, utan garantier och utan bevis: ”I dina händer lämnar jag min ande.”
Längre än så behöver vi inte komma i vår tro. Längre än så kan vi inte komma i vår tro. Men i denna överlåtelse öppnar sig en frihet som överstiger vår fattningsförmåga. Om jag redan vilar i Guds hand, då kan ingenting skada mig på djupet, även om det ibland känns så.
I dagens evangelietext säger Jesus att detta botande bara kan åstadkommas genom bön. Förbönen, där vi bär fram varandra inför Gud, är en av de viktigaste formerna av bön. Det kan ske i tysthet där hemma, i vår kammare, som Jesus säger i Bergspredikan. Men det kan också ske då vänner möts eller i bönegrupper eller vid förbönsstunder i församlingen. Jag minns själv hur förvånad jag blev en gång i barndomen då min tonåriga storasyster kom in till mitt rum på kvällen och föreslog att vi skulle be för vår mormor, som var sjuk. Insikten om den gemensamma förbönens kraft och möjlighet har följt mig sedan dess. Vi kan här notera att också Jesus önskade att lärjungarna skulle vaka och be med honom i Getsemane. Jesus själv behövde den gången förbön.
Det viktiga som vi skall komma ihåg när vi talar om bön är att det alltid är Gud som är den aktiva. Ingen förebedjare kan med sin egen fromhet eller erfarenhet bota någon. Vi människor kan vara kanaler och redskap för Guds upprätthållande och befriande kraft, men vi kan inte styra hur Gud handlar.
Vi får be om vad som helst, sägs det. Men hur skall vi hantera de situationer då vi upplever att vi inte får något svar på våra böner? Ibland skall vi helt enkelt försöka fortsätta att tjata på Gud. Jesus berättar ju en liknelse om en kvinna som inte får rätt av en elak domare, men då hon inte ger upp hjälper han henne till slut bara för att bli av med henne. Om en ond domare gör så, hur mycket mer skall då inte vår gode Far i himlen lyssna på våra envisa böner? resonerar Jesus.
En annan insikt som vi behöver fundera över är den slutsats som boken om Job mynnar ut i: som människor måste vi acceptera, att vi många gånger helt enkelt inte förstår hur Gud handlar.
Osäkerheten kvarstår alltid. Bön är inte magi. Magi går ut på att människan tror sig kunna kontrollera hur gudarna skall handla. Bön är inte kontroll; bön är avsaknad av kontroll i förtröstan på att Gud har allt i sin hand. Vi kan inte diktera hur Gud skall handla. Då återstår bara den koncentrerade bönen ”Fader, i dina händer befaller jag min ande.” Så enkelt, så naket uttrycks vår yttersta längtan i den tro, som vi nu skall bekänna tillsammans: