Den heliga nattvarden är någonting mycket mångsidigt. Den har många aspekter, som olika personer i olika situationer och olika tider betonar på olika sätt. De finns ändå alla med var gång som vi firar nattvard. Nattvarden är det nya förbundets måltid och syndaförlåtelsens måltid. Den är en åminnelsemåltid där vi firar minnet av vad Jesus har gjort för oss. Den är en förkunnelsemåltid och en bekännelsemåltid, för genom att delta i nattvarden förkunnar och bekänner vi också vår tro på honom som har instiftat den och som är närvarande i den. Nattvarden innehåller tacksägelse och glädje, den gemenskap som det brutna brödet skapar och väntan på den himmelska glädjefesten. Listan blev lång, och ändå är detta inte alla exempel på de olika sidor som nattvarden har.
Vi kan naturligtvis inte här fördjupa oss i alla dessa aspekter. Därför vill jag idag meditera kring nattvarden som gemenskapsmåltid.
Måltidsgemenskapen är viktig i många kulturer. Också i vår kultur firar vi ofta viktiga händelser eller milstolpar genom middagsbjudningar.
När Jesus instiftade nattvarden tillsammans med sina lärjungar var det just vid en måltid, påskmåltiden, som det skedde. I urkyrkan firades ofta nattvarden som en del av en gemensam måltid enligt knytkalassystemet, och fastän den gemensamma middagen numera har fallit bort, är nattvarden fortfarande tekniskt sett en måltid, en bordsgemenskap med dem som deltar.
Men bordsgemenskapen är större än så. Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd, skriver Paulus. Brödet, som är Kristi kropp, ger oss en gemenskap. Inte bara en gemenskap med dem som är fysiskt närvarande vid detta nattvardsbord just idag, utan också med alla dem som någon gång har deltagit i nattvarden och alla dem som någon gång kommer att göra det.
Redan i kyrkoarkitekturen kan vi finna en antydan till detta. Altarrundeln bildar en halvcirkel. Där får vi som idag är här knäböja inför sakramentet. Men altarrundelns halvcirkel fortsätter i en osynlig halvcirkel till, där den stora nattvarden i himlen firas. Så blir bordsgemenskapen vid nattvardsbordet en hel cirkel, utan början, utan slut, som pågår här och nu, i tiden och i evigheten. En gemenskap, som fortsätter ända in i himmelriket.
Men framför allt är nattvarden en gemenskap men Honom som har instiftat den. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Så frågar Paulus retoriskt.
Vi som kristna kan ha en andlig gemenskap med Kristus närhelst vi så önskar – i bön, genom studium av Skriften och på andra sätt – men nattvarden är det enda tillfälle här på jorden då vi får möta Jesus i fysisk form. Vi får ta emot hans kropp och hans blod, hålla Honom i våra händer och låta Honom bli en del av oss. Så stärks vår tillhörighet till Kristi kropp, till Kyrkan, och så stärks vi som kristna. Styrkta får vi sedan gå ut och leva ett kristet liv – arbeta för det som är gott och uppbyggligt för oss själva, för våra medmänniskor, för det samhälle vi lever i och för hela Guds skapelse.
Ingen kan förklara nattvarden på ett allt uttömmande sätt. Jag inbillar mig inte att detta beredelsetal kan göra det. Ändå går det att förstå något av nattvardens innebörd, men speciellt på ett djupare plan än det rent intellektuella. Det är nämligen bara den som ofta och gärna kommer till nattvarden som kan förstå och uppleva vad den betyder.
Låt oss bereda oss för att fira denna gemenskapsmåltid genom att bekänna våra synder för den levande Herren.